om en bilbok och min kärlek till kaniner

Nicke frågade mig om jag tänker vara "seriös" på bokbloggen, och liksom låta antyda att jag är mer litterär än jag är och hädanefter bara börja smygläsa Janet Evanovich's Sephanie Plum-serie medan jag insiktsfullt recenserar Proust här.

"Nä", sa jag, "det tror jag knappast".

Så, confession time, nu undrar jag om det är någon som minns hur Snobben alltid brukade komma fram med en och samma bok när han ville att Charlie Brown skulle läsa högt? Den hette någonting i stil med "De sex små kaninerna och deras ponnykärra" och var tydligen hejdlöst rolig för han började alltid skratta så han vek sig bara han såg pärmen.

Jag är precis likadan. Ända sedan jag var riktigt liten har jag gillat kaniner, fast jag aldrig har haft några själv. Och i synnerhet små ljusbruna kaniner med floppyöron som rynkar nosen medan de tuggar i sig maskrosblad - fluffig perfektion! Och en av de böcker som betytt allra mest för mig handlar om två små kaniner och deras rosa bil med blomlådor och balkong. Boken heter Bilen Tuffan som gick på jordgubbssaft och som titeln antyder handlade den egentligen om en bil med mycket specifika bränslekrav: företrädelsevis alltså jordgubbssaft, men hallonsaft, glass, smörgås och varm choklad gick också bra. Rödvinbärssaft blev hon sjuk och klen av. Men jag brydde mig inte så mycket om Tuffan utan jag "läste" den om och om igen för småkaninernas skull.



Jag hämtade med mig den här boken hemifrån för kanske ett år sedan och insåg att den inte bara präglat min syn på hur kaniner ska se ut utan också min syn på bilestetik.



Så kan inte någon ta och produktutveckla fram rosa bilar med blomlådor som drivs på saft&bulle nu - tack! Konceptet har funnits i trettio år redan så jag tycker att det börjar vara på tiden...