På tal om gamla klassiker

Man ska ju börja från allra första början.
När jag var pytteliten älskade jag en bok som hette Pelles ficklampa. Jag kunde inte läsa själv, men efter att jag gnatat och tjatat till mig högläsning typ 100 gånger, lärde jag mig så småningom storyn utantill.
Den börjar så här:
Pelles mamma hade gjort pannkakor till kvällsmål. "Om det blir några över kan morbror Sven få dom", sa Pelles mamma.

Det bestäms att Pelle ska leverera dom överblivna pannkakorna (som i själva verket är plättar, förstås) till sin morbror. Problem uppstår dock när Pelles ficklampa mysteriöst har försvunnit. Efter mycket letande både på vinden och i källaren hittas den till slut och Pelle beger sig ut i kvällsmörkret.
Basically handlar storyn om att saker som verkar skrämmande i mörkret inte är så skrämmande som de ser ut - bara man lyser på dem med sin ficklampa märker man att det är helt vanliga saker som fått fantasifulla former i skymningen.

Och nej, jag var nog inte speciellt rädd för mörkret som liten så kanske vi kan tacka Pelle för det?