sen sist...

Jag har varit väldigt dålig på att blogga om böcker jag verkligen, really truly, har läst. Däremot har det varit ett väldigt ooh:ande över diverse snygga pärmar, så here it goes.

Av sådant som jag både har läst på sista tiden, och dessutom ännu minns att jag har läst, så kan jag nämna tre som alla handlar om folks uppväxt. Curtis Sittenfelds "The man of my dreams", Tracy Chevaliers "Falling Angel" och David Mitchells "Black Swan Green.

Sittenfelds andra bok påminner på många sätt om hennes debutbok Prep (svensk titel: I en klass för sig), huvudpersonen Hannah är liksom en lightversion av Lee, huvudpersonen i Prep. Hon är lite utanför, lite olycklig, inget blir riktigt rätt fast hon så gärna vill (läs: först ha en pojkvän, sedan the one and only pojkvän). På samma sätt som i Prep så tar handlingen med jämna mellanrum ganska stora skutt framåt i tiden, och när den börjar är Hannah 14 och den följer henne genom skola och universitet fram tills dess att hon är närmare 30. Känslan av utanförskap och den vaga ångesten och den på riktigt olyckliga kärleken som inte automatiskt reder upp sig i slutet finns även här, men Man of my dreams är på något sätt en mer positiv bok än Prep, vilket på något sätt också gör den lite sämre... Fast det kanske å andra sidan säger mer om mig än om själva boken?

Tracy Chevaliers bok handlar om döttrarna och kvinnorna i två Londonfamiljer kring förra sekelskiftet; de är sinsemellan mycket olika men kommer i kontakt med varandra i och med att de äger intilliggande gravplatser på den lokala kyrkogården.
Många av bokens skeenden utspelas på kyrkogården eller relateras utgående från den (det låter märkligt, men fungerar förvånansvärt bra). Boken alternerar mellan olika berättarröster, men berättandet domineras av dottern i den ena familjen, Maude. Berättelsen handlar om vänskapen mellan Maude och Lavinia, familjerelationer och makt och med lite sex, oönskade barn och ond bråd död inslängt där emellan. Nu låter det som en Allersroman, men den var bra, lite till min förvåning (jag brukar inte vara någon särskilt stor fan av historiska romaner egentligen).

Mitchells bok handlar om 13-årige Jasons uppväxt i 1980-talets England; han funderar mycket och skriver dikter i församlingens tidning under pseudonym och föröker att undvika att stamma. Han vill väldigt gärna vara cool, eller åtminstone vill han till varje pris undvika att höra till de mest ocoola. Men det är inte en "svår" bok om teenage angst, utan är positiv men med ganska roliga tonårsängsliga funderingar. Och underbar 80-tals nostalgi! Samt snyggt omslag!

'Disco's are tricky. You look a total wally if you dance too early but after one crucial song tips the disco over, you look a total saddo if you don't'.

Så sant, så sant.