Jane Eyres år

Semesterläsningen var ovanligt livlig och bra i år, och speciellt en stod ut lite från de andra: Den trettonde historien av Diane Setterfield. Jag tror jag föll lite för omslaget, en kvinna i rött i ett mysko landskap, och det som gjorde att jag tog upp den från bibliotekets nyhetshylla och sen läste dag som natt till och med.

Och vad har då detta med Jane Eyre att göra? Hela historien är uppbyggd som en typisk 1800-tals roman och Jane Eyre-boken förekommer en del i den här boken. Tydligen är författaren Setterfield en fan av 1800tals romanen och böcker som Svindlande höjder och Jane Eyre.

Det här berättelsen om bästsäljarförfattaren Vida Winter som vill berätta den rätta historien om sig innan hon dör och har valt den unga Margaret, som ägnat sitt liv åt böcker i sin fars antikvariat och tycker om böcker med klara slut, alltså gamla böcker, och hon ska skriva Winters biografi. Och har vi nu Yorkshire, en förfallen herrgård, en mor som dör i barnsäng, fadern älskar bara dottern och sonen älskar systern lite mer än bara som syskon. Flickan far bort och kommer hem med två tvillingbarn som växer upp förvildade med den gamla hushållerskan och den gamle alltiallon på gården. Mystiska skuggor, övergivna barn och lite till, alla ingredienser alltså och jag älskar det! Man flyter otroligt lätt med i texten och man bara måste läsa lite till och lite till.

Tvillingtemat har också en koppling till Margaret, biografiskriverskan, som är tillbakadragen och med ett komplicerat förhållade till sin mor och som får en förklaring under bokens gång, men just den biten hade jag nog lite svårt med och kunde också varit utan den. Sen är titeln Den trettonde historien lite förvirrande för visst talas det om en trettonde berättelse som Winter ska skrivit och ingen nånsin sett, och i slutet kommer den fram, men det hela känns lite oavslutat och jaha och vad har det med resten av historien liksom att göra känns det som.

Men det är ändå småsaker, överlag är den mycket spännande och fascinerande bok.