Sommarläsning - Ysabel

Min absoluta favoritförfattare Guy Gavriel Kay gav ut en ny bok i början av året. Jag köpte den genast, men klarade inte av att påbörja den på en gång. Det är alltid så då han ger ut något nytt, jag måste ha boken i hyllan i några månader innan jag förmår mig att läsa den. Jag är alltid lite nervös, tänk om den inte är så bra som jag hoppas att den ska vara? Dessutom vill jag ha den perfekta stunden för läsning då jag väl sätter mig ner med boken.

Nå, den perfekta stunden inföll förra helgen. Jag var gräsänka och kunde sitta på terassen och läsa hela lördagen. Ysabel handlar om Ned Marriner, 15 år, som följt med sin pappa fotografen till Provence där pappa ska jobba i sex veckor. Redan första dagen ramlar Ned in i något mystiskt, i katedralen i Aix-en-Provence träffar han en flicka i sin egen ålder och en man som verkar vara... alldeles för gammal (sådan 2600 år). Saker och ting blir konstigare och konstigare och det visar sig så småningom att det inte är en slump att just Ned träffade på denna person från historien.


Det låter som en Kitty-berättelse av värsta sort, men Ysabel är mycket mer än så. Kay skriver vackert, som vanligt, och berättelsen har ett djup och en historisk bakgrund som fick mig att googla frenetiskt i samma ögonblick jag läst klart. Jag är inte helt objektiv då det gäller Kay, jag är förtjust i hans sätt att skriva men andra kanske inte klarar av det. Han har en tendens att bara berätta delar och låta läsaren räkna ut resten och det här blir nästan för mycket av ett manér ibland. Man kan säga vem en person är då han/hon syns första gången, man behöver inte alltid panta på informationen i femton kapitel. Kay är inte heller helt övertygande som 15-åring, men det är ett vanligt fel hos fiktiva femtonåringar. Inga riktiga tonåringar är så filosoferande och djupa som de fiktiva tonåringarna är.


Eftersom det är många år sedan jag läst G.G. Kays tidiga böcker, och jag dessutom har ett dåligt namnminne, råkade jag ut för en mycket angenäm och adrenalinhöjande upplevelse under läsningen. Någonstans i mitten av boken började jag lägga ihop ett och ett och ropade högt då jag insåg att vissa delar av Ysabel hängde ihop med Kays trilogi Fionavar (som kom ut på 80-talet och som jag älskade och läste minst fem gånger under skoltiden). Jag var t.o.m. tvungen att lägga ifrån mig boken och gå runt lägenheten några varv för att lugna ner mig. Det är länge sedan jag haft en sådan slägga-i-huvudet-upplevelse då jag läst någonting, och det tackar jag Kay (och mitt dåliga minne för).