Sommarläsning - Ysabel

Min absoluta favoritförfattare Guy Gavriel Kay gav ut en ny bok i början av året. Jag köpte den genast, men klarade inte av att påbörja den på en gång. Det är alltid så då han ger ut något nytt, jag måste ha boken i hyllan i några månader innan jag förmår mig att läsa den. Jag är alltid lite nervös, tänk om den inte är så bra som jag hoppas att den ska vara? Dessutom vill jag ha den perfekta stunden för läsning då jag väl sätter mig ner med boken.

Nå, den perfekta stunden inföll förra helgen. Jag var gräsänka och kunde sitta på terassen och läsa hela lördagen. Ysabel handlar om Ned Marriner, 15 år, som följt med sin pappa fotografen till Provence där pappa ska jobba i sex veckor. Redan första dagen ramlar Ned in i något mystiskt, i katedralen i Aix-en-Provence träffar han en flicka i sin egen ålder och en man som verkar vara... alldeles för gammal (sådan 2600 år). Saker och ting blir konstigare och konstigare och det visar sig så småningom att det inte är en slump att just Ned träffade på denna person från historien.


Det låter som en Kitty-berättelse av värsta sort, men Ysabel är mycket mer än så. Kay skriver vackert, som vanligt, och berättelsen har ett djup och en historisk bakgrund som fick mig att googla frenetiskt i samma ögonblick jag läst klart. Jag är inte helt objektiv då det gäller Kay, jag är förtjust i hans sätt att skriva men andra kanske inte klarar av det. Han har en tendens att bara berätta delar och låta läsaren räkna ut resten och det här blir nästan för mycket av ett manér ibland. Man kan säga vem en person är då han/hon syns första gången, man behöver inte alltid panta på informationen i femton kapitel. Kay är inte heller helt övertygande som 15-åring, men det är ett vanligt fel hos fiktiva femtonåringar. Inga riktiga tonåringar är så filosoferande och djupa som de fiktiva tonåringarna är.


Eftersom det är många år sedan jag läst G.G. Kays tidiga böcker, och jag dessutom har ett dåligt namnminne, råkade jag ut för en mycket angenäm och adrenalinhöjande upplevelse under läsningen. Någonstans i mitten av boken började jag lägga ihop ett och ett och ropade högt då jag insåg att vissa delar av Ysabel hängde ihop med Kays trilogi Fionavar (som kom ut på 80-talet och som jag älskade och läste minst fem gånger under skoltiden). Jag var t.o.m. tvungen att lägga ifrån mig boken och gå runt lägenheten några varv för att lugna ner mig. Det är länge sedan jag haft en sådan slägga-i-huvudet-upplevelse då jag läst någonting, och det tackar jag Kay (och mitt dåliga minne för).

liten Potter-reflektion

Har läst ut sista Potterboken, men tänkte inte säga något specifikt om den (mamma, och kanske fler än hon, väntar på svenska översättningen som kommer först i november...) men jag upphör inte att förvånas över medias reaktioner när de antar den där rollen av sårad moraltant.

På Expressen anser man att Potterserien är konservativ och alltför familjecentrerad och inte tillräckligt revolutionär. På andra håll klagas det över att alla böckerna följer samma modell, att de är för enkelt skrivna, att liknande saker har skrivits och läst förut, etc. På Washington Post går man så långt som att hävda att hela läsandet som fenomen antagligen kommer att gå en ond bråd död till mötes - och hela den västerländska kulturen och civilisationen antagligen följer hack i häl - av den anledningen att hela världen läser och köper Harry Potterböcker. Förutom då just kritikern och hans brådmogna 10-åring som tycker de är för infantila. De läser god, uppbygglig litteratur istället.

What's the deal? Alla behöver/vill inte läsa Harry Potter, det har väl ingen sagt heller.?Men jag har svårt att tro att alla de miljoner som gör det blir sämre människor av det. Jag tror inte heller att det faktum att man läser just en bok automatiskt innebär att man inte skulle kunna läsa andra böcker också. Eller att det skulle vara på något sätt sämre att läsa en bok som andra människor också gillar - många s.k. klassiker var ju i sjäva verket sin tids populärkultur - något behöver inte vara dåligt för att det är populärt. Eller är det så att mest obskyr vinner? Över huvudtaget är jag skeptisk till hela konceptet att det skulle ha funnits någon gammal god tid när alla var intellektuella och läste svår litteratur med avsikten att bli mer lärda och bättre människor.

Jag vet inte, jag tycker att det är konstigt att att ens ställa sådana krav på en barnboksserie, att den på något vis borde "rädda oss" från vår samtid. Harry Potter är en saga som följer ett traditionellt mönster för en saga, jag tror aldrig att vare sig den eller dess författare har gjort anspråk på något mer än så. Det är lite samma sak när man i USA förfasade sig över att Paris Hilton, nyligen släppt ur fängelse, inte verkade tillräckligt genuint ångerfull inte bara över sin rattfylla, utan över sin person och livsföring på hela taget. "Jaja, få se nu om hon verkligen slutar festa och nipslippa och verkligen börja klä sig i säck och aska och be och arbeta för barn och gamla och sjuka eller om det här bara är en act" myste folk skadeglatt. Som om det inte skulle räcka med att att sluta köra bil onykter utan det dessutom finns någon slags berättigad förväntning på askes och moder teresabeteende? Jag tycker det snarast är ett märkligt samhälle som förväntar sig att det är just barnböcker och stenrika partygirls som ska stå för lösningarna och de goda exemplen.

Läst sedan sist

Få se nu, det är rätt länge sen jag skrivit, vad har jag hunnit läsa?

Olycksfågeln i högform, Gaston nummer 1. Jag råkade få syn på den då jag gick omkring i Åbos nya och fina bibliotek och bara måste låna den. Efter biblioteksbesöket gick jag på pub där det idkades högläsning av valda avsnitt. Elefantofonen är fortfarande en hit, liksom Gastons snabbtorkande golvfärg. Det skulle vara roligt att läsa Gaston på franska.

Jag har lånat två Stephen King av en kompis, Cell och The Colorado Kid. Den sistnämnda ligger fortfarande oläst i hyllan, men Cell sträckläste jag genast då jag fick den. Ganska typisk Stephen King - något typ av virus/signal/whatever sprids via mobiltelefoner och gör de människor som utsätts för signalen till rabiata zombies. Berättelsen följer tre personer som försöker överleva i det kaos som uppstår. King har lånat massor från Dawn of the Dead och andra zombiefilmer (själv associerade jag p.g.a. zombiernas aggressivitet mest till 28 Days Later). Men jag tycker om att läsa överlevnadsberättelser så jag slukade allt med hull och hår trots att jag hade invändningar mot en hel del. King är bra på att skapa stämningar och hade förstås fångat domedagskänslan på pricken.

Sen har jag också (äntligen) läst Pride and Prejudice. Jag köpte BBC-serien för någon månad sedan, såg några avsnitt och blev inspirerad att läsa boken. Och den var ju hur ljuvlig som helst. Eftersom jag sett TV-serien minst 5 gånger är det den som står för visualiseringen av boken, men det störde mig inte alls. Språket är underbart och dialogerna fantastiska.

Just nu har jag två böcker på gång: The Golem's Eye av Jonathan Stroud (djinner, trollkarlar och annat löst folk i ett London som styrs av magiker och är i krig med tjeckerna) och Ben Eltons Stark (hans debut, redan då skrev han ironisk och mycket rolig samhällskritik, här med miljöinriktning) som jag köpte på Stansted flygplats och började läsa på flyget till Finland. Återkommer med åsikter om dem då jag läst dem klart.