liten Potter-reflektion

Har läst ut sista Potterboken, men tänkte inte säga något specifikt om den (mamma, och kanske fler än hon, väntar på svenska översättningen som kommer först i november...) men jag upphör inte att förvånas över medias reaktioner när de antar den där rollen av sårad moraltant.

På Expressen anser man att Potterserien är konservativ och alltför familjecentrerad och inte tillräckligt revolutionär. På andra håll klagas det över att alla böckerna följer samma modell, att de är för enkelt skrivna, att liknande saker har skrivits och läst förut, etc. På Washington Post går man så långt som att hävda att hela läsandet som fenomen antagligen kommer att gå en ond bråd död till mötes - och hela den västerländska kulturen och civilisationen antagligen följer hack i häl - av den anledningen att hela världen läser och köper Harry Potterböcker. Förutom då just kritikern och hans brådmogna 10-åring som tycker de är för infantila. De läser god, uppbygglig litteratur istället.

What's the deal? Alla behöver/vill inte läsa Harry Potter, det har väl ingen sagt heller.?Men jag har svårt att tro att alla de miljoner som gör det blir sämre människor av det. Jag tror inte heller att det faktum att man läser just en bok automatiskt innebär att man inte skulle kunna läsa andra böcker också. Eller att det skulle vara på något sätt sämre att läsa en bok som andra människor också gillar - många s.k. klassiker var ju i sjäva verket sin tids populärkultur - något behöver inte vara dåligt för att det är populärt. Eller är det så att mest obskyr vinner? Över huvudtaget är jag skeptisk till hela konceptet att det skulle ha funnits någon gammal god tid när alla var intellektuella och läste svår litteratur med avsikten att bli mer lärda och bättre människor.

Jag vet inte, jag tycker att det är konstigt att att ens ställa sådana krav på en barnboksserie, att den på något vis borde "rädda oss" från vår samtid. Harry Potter är en saga som följer ett traditionellt mönster för en saga, jag tror aldrig att vare sig den eller dess författare har gjort anspråk på något mer än så. Det är lite samma sak när man i USA förfasade sig över att Paris Hilton, nyligen släppt ur fängelse, inte verkade tillräckligt genuint ångerfull inte bara över sin rattfylla, utan över sin person och livsföring på hela taget. "Jaja, få se nu om hon verkligen slutar festa och nipslippa och verkligen börja klä sig i säck och aska och be och arbeta för barn och gamla och sjuka eller om det här bara är en act" myste folk skadeglatt. Som om det inte skulle räcka med att att sluta köra bil onykter utan det dessutom finns någon slags berättigad förväntning på askes och moder teresabeteende? Jag tycker det snarast är ett märkligt samhälle som förväntar sig att det är just barnböcker och stenrika partygirls som ska stå för lösningarna och de goda exemplen.

Sommarböcker

Har semester utrustad med:

Through a Glass, Darkly av Donna Leon: Commissario Brunetti fortsätter envist försöka lösa fall efter fall som aldrig riktigt får någon tillfredsställande upplösning, på grund av hans trilskande och inkompetenta överordnade, korruption eller bara slumpen. Men han tar det stoiskt och resignerat, som alltid. Får ofelbart en att vilja åka tillbaka till Venedig. Inköpt på ivrig uppmaning av N, för han anser att det hör sommaren till att jag läser en Brunettibok.









The Position av Meg Wolitzer: om fyra syskon som traumatiseras av att deras föräldrar på 1970-talet ger ut en sexbok. Snygg, modeteckningsaktig pärmillustration.















One Good Turn av Kate Atkinson: en slags fristående fortsättning på Case Histories. På sätt och vis en deckare, men ändå inte riktigt, och full av udda figurer som sörjer att deras liv inte blivit så glamorösa som de tänkt sig, bl.a. en missanpassad författare som på 2000-talet drömmer om att gifta sig med en tapper och småbrödsbakande flygaränka från femtiotalet.







En underbar illustrerad version av Charlotte Brontes Jane Eyre, bra att ha för när jag får cravings för mystiska, brooding män i ödsliga hus på vindpinade hedar. Och ser tuff ut i bokhyllan!













Har också en hel hop ur familjens gömmor framgrävda Cherry Ames-böcker (präktig och duglig femtiotalssjuksköterska/privatdetekiv som alltid är pigg och glad och supereffektiv och har ständigt körsbärsröda kinder, vilket dessutom framställs som något synnerligen eftersträvansvärt!). För under någon tidigare rödvinspräglad litterär diskussion blev det tydligen bestämt att på semestern skall det minsann högläsas Cherry Ames. Så vi väntar på att systern ska återvända från förskingringen; ädelt nog har vi tänkt låta henne både välja titel och läsa först.

I hopen böcker för sega för att riktigt orkas med ligger dessutom Elizabeth Kostovas Historikern - hur är det ens möjligt att få en vampyrbok dålig? Vampyrer måste ju vara ett av världens mest tacksamma ämnen? - och Calamity Physics-boken som lovade att den skulle påminna om både The Secret History och The Virgin Suicides, men istället bara är tråkig.

Och alldeles, alldeles snart är det dags för sista Harry Potterboken, får absolut inte missas!