en sista dödsryckning eller nåt?

Hej, är det någon som läser här längre? Bokbloggen har varit minst sagt avsomnad under en lång tid nu, så det är nästan lite förvånande i så fall. Men eftersom min arbetsmotivation har varit lite låg de senaste dagarna (obefintlig, för att uttrycka det riktigt krasst) så jag har passat på att läsa upp mig på bloggen bokhora för att få lite inspiration till sommarlovsböcker nu när Akademen igen kör med -20 % på alla pocketböcker. Jag har nu ögnat igenom ca 72 sidor bakåt, och konstaterat att det som tydligen skiljer mig från (de flesta) andra som läser mycket är att jag inte alls har någon inneboende bibliotekarie i mig: för jag har väldigt lite intresse för böcker så där som föremål, att sortera in på hyllor efter olika principer och system. Eller, jag tycker väldigt mycket om böcker som föremål om de har fina omslag, men jag förstår liksom inte det där argumentet om att man inte hittar det man söker annars, för fullt så mycket böcker är det nog väldigt få människor som har i normala hem. Sånt får mig bara att känna mig lite udda, som Lexie Grey. Inte att jag har något fotografiskt minne, men om man vet i vilket skåp/hylla någon viss grej borde finnas och har en vag uppfattning om hur ryggen borde se ut, så borde det väl inte vara ett konkret problem i sig, utan mest är det väl ändå att det ger någon slags psykologisk tillfredsställelse i så fall? Jag klämmer in mina böcker lite var de får plats och de står i tredubbla led men det har hittills aldrig hänt att jag har ägnat mer än 30 sekunder åt att fiska fram något jag har behövt. Jag tror tvärtom att jag skulle bli lite ledsen om platsen för en ny bok var färdigbestämd. Jag tror också det var denna fullkomligt respektlösa inställning som gav mig så låga poäng i det där boknördstestet som figurerade i alla bloggar för nåt år sedan (helt oförtjänt vill jag tillägga, jag blev nästan lite, men bara lite, förolämpad). För helt honestly, jag läser en massa och är t.o.m. ganska okej snäll med mina böcker, jag är bara dålig på att organisera och skriva om det.

Men en snabb sammanfattning i listform:

Årets roligaste:
Marjaneh Bakhtiari: Kan du säga Schibbolet?


- Underbart språk, finurlig humor och iranska tanter som kan tretton ord svenska och mer eller mindre sköter sin kommunikation med omvärlden genom att slumpa fram dessa. Köp när den kommer i pocket!

Årets "alla försök till att vara kulturell slutar i besvikelse":
Siri Hustvedt: The Sorrows of an American (Sorgesång på svenska)


- Förlåt, jag förstår inte, jag har förstått att hon anses vara fruktansvärt begåvad och att boken anses vara väldigt djup och psykologisk och all things good, men den berörde inte mig inte det minsta, det var en sån där bok som man bara läser i väntan på att det fantastiska ska inträffa, tills man plötsligt upptäcker att det är tretton sidor kvar och att det nog knappast blir mer än då här. Och då tycker jag ändå OM när det är lite psykologiskt och ältande och allmänt eländigt. Men när det enda man tänker på är att den stalkande fotograf-expojkvännen känns precis som Brendas borderline-bror i Six Feet Under, så känns det inte så himla unikt och nyskapande?

Om man är intresserad av psykologin på den amerikanska landsbygden tycker jag att t.ex. Sara Paretskys Bleeding Kansas är bra mycket intressantare.


Veckans "jag visste ju att det fanns en orsak till att inte läsa chick lit":
Cathy Yardley: Turning Japanese


- Åh hjälp. Jag dras obönhörligt till allt "japanskt", men till och med jag, som aldrig ens varit i landet ens som turist, skulle kunna skriva en japansk roman om det här är all den kulturkunskap som krävs: Manga, Miso-soppa, körsbärsblom, salary men, Harajuku girls och... ja, det var väl ungefär där. I övrigt är storyn ganska traditionell: hopplös tjej utan karriär blir plötsligt superframgångsrik ledartyp och efter lite trassel med pojkvännen reder allt upp sig. SLUT.

Just nu:
Bernardine Evaristo: The emperor's babe - verkar mycket lovande och på nån slags konstig vers.