På soffbordet

Efter att läst en hel radda riktigt bra och spännande böcker under semestern så tappade det rejält med fart när jag påbörjade en tysk Utta Danella bok Meine Freundin Elaine från bibban, som brukar va rätt lättsamma saker, men som inte lyckades alls fånga mitt intresse nu och sen avstannade läsandet nästan helt istället. Nu har jag kommit igång med Kate Atkinsons One Turn Around som känns lovande redan. Maria har ju bland annat nämnt den tidigare här.

På soffbordet eller rättare sagt på köksbordet väntar sen Johanne Hildebrandts Fördömd och Susanne Alakoskis Svinalängorna. Fördömd hoppas jag mycket på. Gillade skarpt hennes Valhallaserie och den här ska ju också spela lite på forntiden. Svinalängorna har jag kännt mig lite avogt inställd emot och lite (eller rätt mycket) frågande om det är bok för mig. Den har ju fått massor av beröm här och där, men finska invandrare i Sverige känns inte riktigt så spännande för mig, men vi får väl se om den kan slå mig med häpnad.

Vad för rader läser ni andra just nu då?

Jane Eyres år

Semesterläsningen var ovanligt livlig och bra i år, och speciellt en stod ut lite från de andra: Den trettonde historien av Diane Setterfield. Jag tror jag föll lite för omslaget, en kvinna i rött i ett mysko landskap, och det som gjorde att jag tog upp den från bibliotekets nyhetshylla och sen läste dag som natt till och med.

Och vad har då detta med Jane Eyre att göra? Hela historien är uppbyggd som en typisk 1800-tals roman och Jane Eyre-boken förekommer en del i den här boken. Tydligen är författaren Setterfield en fan av 1800tals romanen och böcker som Svindlande höjder och Jane Eyre.

Det här berättelsen om bästsäljarförfattaren Vida Winter som vill berätta den rätta historien om sig innan hon dör och har valt den unga Margaret, som ägnat sitt liv åt böcker i sin fars antikvariat och tycker om böcker med klara slut, alltså gamla böcker, och hon ska skriva Winters biografi. Och har vi nu Yorkshire, en förfallen herrgård, en mor som dör i barnsäng, fadern älskar bara dottern och sonen älskar systern lite mer än bara som syskon. Flickan far bort och kommer hem med två tvillingbarn som växer upp förvildade med den gamla hushållerskan och den gamle alltiallon på gården. Mystiska skuggor, övergivna barn och lite till, alla ingredienser alltså och jag älskar det! Man flyter otroligt lätt med i texten och man bara måste läsa lite till och lite till.

Tvillingtemat har också en koppling till Margaret, biografiskriverskan, som är tillbakadragen och med ett komplicerat förhållade till sin mor och som får en förklaring under bokens gång, men just den biten hade jag nog lite svårt med och kunde också varit utan den. Sen är titeln Den trettonde historien lite förvirrande för visst talas det om en trettonde berättelse som Winter ska skrivit och ingen nånsin sett, och i slutet kommer den fram, men det hela känns lite oavslutat och jaha och vad har det med resten av historien liksom att göra känns det som.

Men det är ändå småsaker, överlag är den mycket spännande och fascinerande bok.

Sommarläsning - Ysabel

Min absoluta favoritförfattare Guy Gavriel Kay gav ut en ny bok i början av året. Jag köpte den genast, men klarade inte av att påbörja den på en gång. Det är alltid så då han ger ut något nytt, jag måste ha boken i hyllan i några månader innan jag förmår mig att läsa den. Jag är alltid lite nervös, tänk om den inte är så bra som jag hoppas att den ska vara? Dessutom vill jag ha den perfekta stunden för läsning då jag väl sätter mig ner med boken.

Nå, den perfekta stunden inföll förra helgen. Jag var gräsänka och kunde sitta på terassen och läsa hela lördagen. Ysabel handlar om Ned Marriner, 15 år, som följt med sin pappa fotografen till Provence där pappa ska jobba i sex veckor. Redan första dagen ramlar Ned in i något mystiskt, i katedralen i Aix-en-Provence träffar han en flicka i sin egen ålder och en man som verkar vara... alldeles för gammal (sådan 2600 år). Saker och ting blir konstigare och konstigare och det visar sig så småningom att det inte är en slump att just Ned träffade på denna person från historien.


Det låter som en Kitty-berättelse av värsta sort, men Ysabel är mycket mer än så. Kay skriver vackert, som vanligt, och berättelsen har ett djup och en historisk bakgrund som fick mig att googla frenetiskt i samma ögonblick jag läst klart. Jag är inte helt objektiv då det gäller Kay, jag är förtjust i hans sätt att skriva men andra kanske inte klarar av det. Han har en tendens att bara berätta delar och låta läsaren räkna ut resten och det här blir nästan för mycket av ett manér ibland. Man kan säga vem en person är då han/hon syns första gången, man behöver inte alltid panta på informationen i femton kapitel. Kay är inte heller helt övertygande som 15-åring, men det är ett vanligt fel hos fiktiva femtonåringar. Inga riktiga tonåringar är så filosoferande och djupa som de fiktiva tonåringarna är.


Eftersom det är många år sedan jag läst G.G. Kays tidiga böcker, och jag dessutom har ett dåligt namnminne, råkade jag ut för en mycket angenäm och adrenalinhöjande upplevelse under läsningen. Någonstans i mitten av boken började jag lägga ihop ett och ett och ropade högt då jag insåg att vissa delar av Ysabel hängde ihop med Kays trilogi Fionavar (som kom ut på 80-talet och som jag älskade och läste minst fem gånger under skoltiden). Jag var t.o.m. tvungen att lägga ifrån mig boken och gå runt lägenheten några varv för att lugna ner mig. Det är länge sedan jag haft en sådan slägga-i-huvudet-upplevelse då jag läst någonting, och det tackar jag Kay (och mitt dåliga minne för).