at the Plaza

Förra lördags när vi var ute och åt på Aurora och blev mätta och lite dåsiga efter god mat, vin och tiramisu så funderade vi över hur skönt det skulle vara att utan dåligt samvete kunna vara så pass dekadent att man bara skulle ha sovit över där på hotellet, trots att vi befann oss kanske en halv kilometer hemifrån, på sin höjd. Jag har aldrig bott på hotell i min hemstad och det känns som något man bara borde göra. Om inte annat för att få äta frukost borta.

Jag älskar att bo på hotell, ju finare desto bättre, men det behöver inte ens vara särskilt överdådigt utan jag är i princip nöjd oavsett. Fast helst skulle jag ju bo på the "tippy top floor" på the Plaza, precis som Kay Thompson's Eloise. I mitt eget rum, där jag får skriva mitt namn med tusch på väggen, tillsammans med min lilla hund som ser ut som en katt och min sköldpadda som äter russin och bär sneakers.

Och skulle jag, som Eloise, vara bara sex år skulle det säkert inte skada med min engelska Nanny, "my mostly companion", heller. Och jag skulle vara så upptagen med att i största allmänhet ställa till oreda över allt att jag inte skulle veta vad jag skulle ta mig till och sen skulle jag bara bli tvungen att hoppa runt en stund.



Att vara 6 år och bo på the Plaza påminner alltså ganska mycket om det liv jag företsäller mig att bättre slags rockstjärnor med attityd lever. Men eftersom jag är vuxen och tråkig blev det inget hotelliv den här gången utan vi gick snällt hem. Utan att ens hälla vatten i postlådan.