nostalgitripp

Ibland är internet bara helt fantastiskt. I lördags försökte jag (fråga inte varför?, för det minns jag inte...) förklara och med yviga gester illustrera hur "de alla liksom steg upp ur en kappsäck och flickan med slickepinnen satte sig längst fram på mattan och draken tyngde sig ner bakom henne för att kunna slicka på godiset över axeln på henne och puffade liksom i misstag av den lilla lila, mullvadsaktiga mormodern så att hon hamnade att resa efter i själva kappsäcken."

N. gav mig den där vanliga tvivlande whatareyoutalkingaboutyoucrazywoman-blicken och låtsades inte alls minnas något. Men se här. Precis så var det ju! Denna skojiga lilla vinjett inledde högläsningsprogrammet Sagostunden och åtföljdes sedan av valfri otäck saga som skrämdes, typ Mio min Mio eller något annat lika hemskt. Fast oftast var det Mio min Mio, jag förstår inte hur många gånger den överhuvudtaget kan ha sänts i tv under min barndom, men så här i efterskott känns det som om lösryckta kapitel kom i snitt varannan vecka. Övriga dagar skrämdes bl.a Vilse i pannkakan, clownen/mimaren som en kompis än idag känner panik inför och som jag mest aldrig förstod om han var avsedd att vara rolig eller något annat, för hela programmet gick mest ut på att han stod på respektive föll ner från en pall samt gubben som med entonig och släpig röst berättade osammanhängande och meningslösa historier om när han var barn samtidigt som man fick se erbarmerligt fula teckningar. Och jämfört med dessa ångestskapande gubbar som betedde sig tillgjort och irrationellt och skrämmande så framstod onda riddare och diktatorer som hemskheter att föredra.

Som ni kanske kan gissa så tyckte jag som barn i allmänhet bättre om inledningsfilmen än om själva sagan. Jag har alltid varit lite svag för drakar och lättrallade melodier. Fast en sak som i alla dessa år bekymrat mig lite: den där stora människan av svårdefinierat kön... klär inte han eller hon på sig tröjan liksom upp och ner?